Stegräknare och 16 och en halv häst

På mitt ena jobb är det som det verkar, ett outsinligt samtalsämne.
Hur många steg man har lyckats skrapa ihop.
Förmiddagsfika, lunch eller eftermiddagsfika.
Har man inget annat att prata om kan man alltid språka om huruvida man uppnått dagsmålet 10000 steg.
Och hur detta har gått till (eller inte).
Vi har 2 lag, jag är med i Superstepparna. Det andra laget heter Arsenal, för att lagledarens man håller på dem... i  fotboll, får man förmoda.
Jag känner dock ingen större lust att berätta att igår, minsann, gick jag 10974 steg, när en präktig typ deklarerar att redan INNAN hon kommer till jobbet har hon gått 16000 steg, samt lyft ca 100 ton hö, vilket ju inte syns på stegräknaren. För att inte tala om det hon gjort, rent fysiskt, när hon mockat, vilket inte heller finns i någon omvandlingstabell för stegräknaren.
Detta förstås varje morgon.
När jag lite försynt då säger att det måste vara ganska många hästar, när det krävs 100 ton käk till frukost, svarar hon, fyndigt får man ju hålla med om, att jo hon har 16 och en halv häst.
???
Jo, den halva håller just på att bli inriden.
Undra på att hon inte vill ha barn. Hästar är hennes liv.
De tar nog all ledig tid.
Så många.
Säkert är hon frisk som en nötkärna.
Det är definitivt bra att röra på sig!
                           Men 16000 steg redan före kl 07.30, nja, lite saftigt, är det inte?

Vill du ligga

...sa' en ung man till mig idag. Lite komisk replik; tre unga män är ute på den isiga trottoaren, jag möter dem, de bär på en ganska otymplig säng. Precis när vi möts så säger den ena som i förbifarten; "vill du ligga"....Tänkte att jag nog hörde i syne... Önsketänkande att de överhuvudtaget såg mig kanske?:)

Avstängd från jobbet och nya kunskaper

I mitt arbete lär jag mig något nytt varje dag. Det gillar jag.
Som igår t ex, att vattkoppor heter busbus på somaliska.
Det finns ett mycket bra lexikon (på nätet förstås) som heter Lexin. Skapat för att hjälpa invandrare som lär sig svenska. Där hittade vi ordet busbus, som inte ens tolken kunde.
Sedan har jag varit med om något, som jag aldrig varit med om förut.
Att bli avstängd från jobbet.
Oj, tänker kanske någon, har hon, nej,
hoppas inte, åh, vad har hänt, har hon blivit anmäld,
eller....
Lugn, som skönt är har inget annat hänt än att att jag inte vet om jag haft vattkoppor.
Ärligt talat, hur många minns vad som hände för över femtio år se'n? Några strö-minnen har jag från min barndom. Men verkligen inte om jag hade vattkoppor.
Detta kanske kan vara en tröst för alla trötta föräldrar - barnen minns kanske inte så mycket, när de väl vuxit upp....men så kan man förstås inte resonera.
Barndomen är den viktigaste tiden i våra liv. Barn som får en kärleksfull uppväxt lär sig bl a att dela med sig till andra och är mer benägna att utveckla en positiv, stark självbild, som hjälper dem framåt i livet, att tycka om sig själva och njuta av livet!
Eftersom en kollega insjuknat i vattkoppor fick arbetgivaren göra som smittskyddsläkaren anmodade. Nämligen att stänga av mig från mitt arbete, tills motsatsen är bevisad.  Förhoppningsvis kommer provsvaret redan imorgon. Men from idag får jag alltså inte gå till mitt arbete, vare sig jag vill eller inte! Är jag suspekt smittbärare gäller avstängningen dag 9-21 (från smittotillfället)!!!
Jag får dessutom full lön!
Men jag vill ju jobba! Det spelar liksom ingen roll i detta nu...
Så det var bara att "ta skeden i vacker hand" och efter att dagens journaler och remisser var klara börja ringa runt till morgondagens besökare. Att hitta en vikarie var inte att tänka på.
Jag fick iaf tag på 12 av 13, denna trettonde kanske någon av de som är på plats kan få svar hos, innan hon ger sig av hemifrån. Jag lyckades ge alla dessa kinnor ny tid nästa vecka, ett bekant begrepp, att "ploga" arbetet framåt.
Självklart har vi även kontaktat alla gravida kvinnor som besökte vår mottagning de aktuella dagarna (när kollegan som fick vattkoppor arbetade).
Förhoppningsvis har ingen blivit smittad!
Förhoppningsvis har jag immunitet och kan redan på måndag återgå till mitt värv.

Baklängesliv och rörmokare

Jag har tänkt ibland att jag är en motvallskärring.
Som gör saker på mitt eget sätt.
När jag tänker efter har jag sagt så under många år om mig själv. Att jag är en motvallskärring.
Senaste året har jag, som för att förstärka denna bild av mig själv, sagt att jag lever mitt liv baklänges,
såtillvida att mitt boende nu är i en lägenhet - för första gången i mitt liv.
Idag fick jag ut en mycket bra sak av detta!
Ja, jag och jag. Jag hade nog aldrig själv tagit tag i detta lilla pikanta problem...
Det har min kära make skött med den äran i alla år...
Rörmokaren var här och rensade mitt avlopp!
Det är iaf vad jag tror, jag var inte hemma, men efter en felanmälan av mig, så ringde en snubbe idag och sa' att han skulle till min lägenhet, och nu låter det inte längre som om det bubblar i duschavloppet när jag spolar i handfatet. Rena trolleriet! Ett mail och så är det fixat, medans jag jobbade! Helt otroligt! Och jag hoppas, tror och räknar med att det ingår i hyran, så jag slipper räkning för detta....
Annars hade det varit billigare med maken....
En anna sak som gör att jag levt mitt liv baklänges beträffande boende, är att jag för 1 år sedan bodde i studentkorridor. Det är ju inte så vanligt att man gör i min ålder. Nåväl, det var bara i 5 månader. Och första månaden var jag ensam på mitt våningsplan, så hade eget kök. Sen blev det översvämning på bottenvåningen och alla fick flytta upp en våning. Då fick jag lite "sällskap".
Vilket slutade med att matlagningen från min sida minimerades, då köket ur mina ögon sett, blev obrukbart. Dessa ynglingar hade nämligen varken fått lära sig att diska eller torka av diskbänken.
Första gången jag gick förbi ett av deras rum (på väg till tv:n längst bort i korridoren), trodde jag att dörren stod på glänt till ett förråd. Kläder överallt på golvet. Säng utan lakan. Har aldrig sett på maken! Måste vara svårt för dem om de någon gång i livet vill satsa på att bo tillsammans med en annan person, som kanske inte vill riskera loppor och löss...