Han med grön hatt...

Om barns underbara iaktagelseförmåga och tillit till sin egen förmåga
Jag älskar mina barn-barn, jag njuter till fullo av att vara med dem.
Ler åt deras härliga leenden.
Ibland skämmer vi bort dem alldeles kolossalt.
Som när treochetthalvtåringen var med oss på en liten husvagnstripp i helgen och fick äta frukost framför Bolibompa. Inte nog med det, utan jag matade honom också...han är inte så hungrig direkt på morgonen, men det är vi. Vi var så nöjda med ATT han åt.
Jag "erkände" för hans mor, min dotter, och hon bara log och tyckte att mormor och morfar FÅR skämma bort sina barn-barn. Skönt.
Det som är så finemang med ha ha barn-barn är att man har ett sånt tålamod, för att man har tid.
Den fyndiga texten som jag läste hos deras farmor i lördags: "hade jag vetat att det var så här roligt med barn-barn, hade jag skaffat dem direkt" är ju så bra!
Och barns iaktagelseförmåga, den är ju underbar;
eller vad sägs om den här?;
Vi har lärt Anton (jo för det så han heter treochetthalvtåringen) att spela kortspelet Finns I Sjön. Dels för att det är lite "allmänbildande" att kunna skilja på vad de olika färgerna heter, och dels därför att han är så otroligt intresserad av siffror.
Ja det finns ju många olika saker som barn lär sig med spel, som regler och turordning och annat.
I alla fall började vi med att ta bort knekt,dam, kung och ess, för att det inte skulle bli för svårt (detta var på påskafton). Ganska snabbt märkte vi att han kunde siffrorna, så vi tog hela kortleken.
Han har svårt att hålla korten i handen förstås, och sortera, så han lägger sina "öppet" på bordet. Vid ett tillfälle, när jag frågade honom vilken av kungarna han saknade (för att jag ville testa om han kom ihåg dem), och jag förväntade mig att han skulle svara ruter, svarade han istället;
Han med grön hatt. Jag kunde först inte riktigt förstå vad han menade, men han pekade på Kungarnas huvudbonader och -så klart - hade de alla olika färger. Ja ruter Kungs "hatt", den var ju grön.
Tänk, att jag inte fattade det med detsamma!!!

Se'n är det det där underbara med små-ungars självklara tilltro till sin egen förmåga.
Vi har köpt golf-klubbor till Anton, och låtit honom vara med lite på golf-banan. Det passade ju särskilt bra nu i helgen, när det nästan bara var vi där, eftersom de flesta inte direkt längtar efter att gå ut på golf-banan när det bara är några få plusgrader. Så vi kunde gå där och låta honom få slå och slå och slå, utan att störa någon annan.
När man bor i husvagn finns mycket tid till allt möjligt tycker jag. Inga måsten. Vi är alltid ute mycket, ofta spelar vi golf. Men vi kan också "unna" oss att titta på tv, tom mitt på eftermiddagen. Nu var det ju både golf och handboll den här helgen, så jag sa' till Anton när vi gick där på fairway, att i eftermiddag ska vi titta lite på golf på tv. Då ska du få se hur proffsen gör.
Hur golf ska spelas.
Då tittar han på mig och säger: "Ja men mormor, jag är ju i alla fall bättre än dem!"